Dagen bjöd inte på så många överraskningar efter att vi alla åkt iväg åt varsitt håll från Sara, tyvärr. Inte förrän efter att jag kommit hem och kom ihåg mitt dumma löfte till mamma att göra både någon fiskgegga och pajdeg (västenbottenXD). Men efter att ha rotat fram matberedaren och hackat all dill så var jag nästan klar, två timmar med att vänta på att allt skulle in i ugnen bara. När jag nöjd och stolt ansåg mig klar så insåg jag och mamma problematiken i att faktiskt transportera två fyllda pajformar på sjön, även om man sitter i en båt.

Så det bar av på jakt för att hitta två "tårtfodral" ett var lätt att hitta, den visste vi redan var den fanns. För att hitta den andra så fick jag gå ner i källaren och rota längst in på hyllorna. Bara av att komma nära de hyllplanen så kom jag ihåg hur spännande de alltid var när jag var liten, där kunde det gömmas massor av skatter (apropå guldkistaXD). Efter att ha letat i några minuter så insåg jag att vi nog inte ens ägde något med fodral men jag såg ett par gamla burkar som såg inbjudande ut. Genast kände jag spänningen stiga, just den där känslan som man känner innan man öppnar något med ett okänt innehåll, fantasin går på hörvarv, inte skulle man kunna bli besviken, det här är just det man alltid har letat efter utan att veta om det. Mitt förnuft är dock lite klockare än så nuförtiden, de är säkert tomma allihop sa en liten snusförnuftig röst i mitt huvud, möjligtvis någon liten avliden fluga inuti. Jaa konstaterar jag, de är de säkert, de har legat där alldeles för länge för att innehålla någonting. Ändå kan jag inte låta bli att känna på alla, tänk om ringer i mitt huvud... Den översta burken, iklädd ett vackert, ljust julmotiv som kontrast till sommaren utanför, är av metall och bara av att lätt snudda med mina fingrar mot den kalla ytan så känner jag, det är någonting i! Lyckan över att ha hittat något och säga emot förnuftet gör att adrenalinet börjar stiga. Vad brukar vi ha i de här burkarna? flyger det genom mitt huvud innan jag hinner för långt bort från nuet, det är en burk som vi fått av mormor. Någonting låg där i när hon kom för jul, kakor, mormors julkakor! Entusiasmen över denna burk med fortfarande okänt men dock existerande innanmäte är fullständig. Utan att överhuvudtaget reflektera över att kakor håller så länge... Inte. Så tar jag ut burken från hyllan, den var tyngre än den borde men utan att ägna det mer än ett ögonblick av min uppmärksamhet så öppnar jag burken. Mitt humör sjönk, sjönk långt nedanför mina fötter. Burken innehöll så mycket som, ett antal stenar. Inte ens mina var dem, utan Fridas som jag inte minns fel. Det regnar ute också.