Slaget mot den flyhänta fienden.

När jag (äntligen) kom innan för dörren idag (väldigt nyss) kom mor och sa till mig "gå på jakt" och stack mitt (röda)vapen i min högra hand innan jag hann ifrågasätta uppdraget. Efter någon minut av intensivt jagande så tappar jag för ett ögonblick tålamodet och bestämmer mig för att det är en intensiv svärdstrid jag utkämpar. Tyvärr så var just den strategin inte speciellt framgångsrik, då min(a) motståndare hade(observera perfektformen) otroligt snabba reflexer, och relativt lätt flydde från mina utfall. Jag bytte, efter noggrann övervägning (och med råd från min befälhavare) taktik och efter att ha lugnat ner mig i några sekunder så sitter jag och väntar på min(a) fiende(r)... Och, efter bara att ha väntat tålmodigt i flera, långa evigheter så kommer dem, i grupp, alla mot målet. Ssviiisch, och de är fast. Tio minuter senare är hela köket(huset) tomt på flugor, jag tror skräcken för den röda faran(i två bemärkelser) kommer sitta kvar i generationer i flughemmen(eftersom jag inte kan garantera att ingen lyckades fly under min undanmanöver under den första halvan av det här slaget. Det kommer komma fler, det här är bara en tillfällig vapenvila och seger för den rätt sidan.