Monolog.

"Är det där en människa" tre timmar monolog om det är en människa! Inte konstigt om man blir som henne efter det. Det är inte jag som är konstig här som kan prata lite för mig själv eller så ibland, jag för iallafall inte samtal om sånt som är irrelevant. Eller rättare sagt, jag tar absolut inte betalt för att folk ska lyssna på mig, ofta ska de nog inte ens det om det ska bli helt rätt. Jobbigt för Fredrik och Johan när de inser att de egentligen är samma person... Jag betvivlar på att jag skulle kunna ha en sån relation med mig själv. Jag skulle nog inte ens kunna bli förälskad i mig själv heller, jag skulle vara alldeles för lik mig själv. Det finns gränser för hur lika man får vara och fortfarande kunna fungera ihop, och jag är övertygad om att jag själv korsar den gränsen med marginal. Jag skulle bli irriterad på mig själv fort, och jag är övertygad om att det faktiskt räcker med en av mig, och alla andra också. Därav slutsatsen, att jag förmodligen inte skulle lära mig så mycket, så jag är ledsen, inget teaterbesök för mig tror jag.